Vanligtvis utspelar sig skräckfilmer i mörker, men detta är en skräckfilm som nästan helt utspelar sig i fullt dagsljus. En grupp amerikaner reser till Hårga i Hälsingland för att titta på, och delta, i ett midsommarfirande i den ljusa norrländska sommaren. Det visar sig snart att det inte är ett vanligt svenne-firande, utan en väldigt märklig sekt de besöker. Under drönaråkningen över deras bilresa till byn vänds kameran upp och ner, och ja, det är verkligen ett "upside down" de hamnat i. Det är psykedeliska droger, det är blodsoffer, det är dansritualer inspirerade av Hårgalåten, sägnen från 1700-talet där djävulen gör så att byborna dansar tills de dör. Men här finns, som annars är vanligt i skräckfilm, inte någon djävul eller andra övernaturliga väsen. Hotet kommer hela tiden från människorna. Främst från byborna i Hårga, som närsomhelst kan tvinga sina gäster till vadsomhelst, men den obehagliga osäkerheten omfattar även amerikanerna själva. Vad har de för motiv, hur ärliga är de mot varandra egentligen, och är det några i gruppen som vet vad som ska hända och har lurat in de andra i detta? Flera inslag av diegetisk musik och otäcka ljud bidrar också till obehaget. Filmen är övertung med planteringar, och jag antar att meningen med det är att man ska förstå vad som kommer hända i nästa scen, att detta då blir som ödesbundet, och att även detta ska bidra till skräcken. Att man ska få känslan att det inte finns någon väg ut. För mig gör det nog snarare att förtrollningen släpper.
"So we're just gonna ignore the bear then?"
Av Anders Hultman, juni 2022.
< Förra filmen |
Nästa film >
Till listan över filmer